Det har ju hänt en hel del sedan jag började i skolrestaurang, för 6 år sedan. Då var det en jättestor grej, när vi började baka mjukt bröd till eleverna varje dag. Lokalpressen slog upp detta. Man pratade inte så mycket om matlagning från grunden, utan det pratades mest om att förbättra kvaliteten på hel och halvfabrikaten.
De utbildningar för personalen i skolrestauranger, bestod mest av hygien och egenkontrollutbildningar. Den matlagningskurser som fanns, hölls oftast av något företag från livsmedelsbranschen, som skulle lansera någon temavecka eller nya produkter.
Vi körde på med vårt koncept på Annerstaskolan och vann Arla Foods Guldko för Bästa Matglädjeskola 2009. Stort för oss. Stort för Huddinge. Många ville komma till oss på studiebesök, och kolla på vår verksamhet runt om i landet. Det var i denna veva som jag startade upp min lilla firma, och började åka runt och föreläsa om skolmat. Hade få uppdrag i början. Kommer så väl ihåg det första jag hade. i min hemkommun Haninge. Blev kontaktad av Katharina Heilborn, och föreläste för ett gäng intresserade skolkockar. Däribland Johan Beer på Runstensskolan. Han vann sedan Arla Foods Guldo 2011.
Hade fyra föreläsningar min första termin. Bland annat i Värnamo.
Sedan hände något. ALLA började prata skolmat. Matakuten gjorde mycket för att få uppmärksamhet på skolmaten. Jag fick en chock när uppdragen började välla in på firman. Fick snabbt ombilda till aktiebolag. Gjorde projektet "Värnamo Nya Skolrestauranger" tillsmmans med Värnamo Kommun. Det första riktiga skolmatsprojektet med kontinuitet. Fick assistans av en väldigt ambitiös kock, från Jannelunds förskola, och som blev min högra hand i projektet. Givetvis talar jag om Lyndon McLeod. Nu finalist i skolmatsgastro tillsammans med Wenche från Horda och Veronica, som jobbade på Mossleskolan när vi var där.
Svårt att se denna utveckling i skolmat som Värnamo nu fått, utan att politikerna i den kommunen hade satsat på detta projekt.
En annan kommun, som har satsat på kontinuitet i sina utbildningar i samarbete med mig, är Säter. Har nu gjort ett otal besök till skolor runt om i den kommunen, och vad detta i slutändan leder till återstår att se. Satsningen pågår fortfarande för fullt.
Har även ett kontenuerligt samarbete med flera kommuner, och det är bra. Ingen kommun förändras av en utbildning
Ett annat bestående minne var, när Eva Sundberg, då kostchef i Skövde, engagerade mig som föreläsare i sin kommun. Hade feber den dagen men föreläsningen gick jättebra. Det var efter den föreläsningen som jag, för första gången, träffade Martin Karlsson. Då bara en ung entusiast. Vann sedan skolmatsgastro (och slog undertecknad i finalen) och har blivit en av mina bästa vänner, och är givetvis en medlem i skolkockslaget till OS. Eva har efter detta gått vidare till större uppgifter och ser till så att även andra i Sverige får möjlighet att hålla utbildningar. Stöter på henne i olika sammanhang då och då, och hon är fortfarande en av skomatsveriges trevligaste och varmaste människor.
Givetvis kan man inte diskutera skolmat utan att nämna den fantastiske Annika Unt-Widell, som i mina ögon är en helt vidunderlig människa, med hur mycket ork för skolmat som helst.
Vad som sedan hänt, är att det under de senaste två åren, blivit ett gigantiskt intresse för skolmat. Massor med aktörer har tillkommit när det gäller utbildningar av skolmåltidspersonal. Har försökt entusiasmera så många jag kan, att starta upp små enskilda firmor, och gå ut i skolkök och entusiasmera på plats. Både Fredrik Kämpenberg i Örebro och Even Bakke i Göteborg, finns att tillgå som "påplatskonsulter". Vi behöver inte bara stora kollektiva lösningar, utan även utbildningar på plats, i vår verklighet i skolköken. Vi behöver folk som ÄR aktiva i skolkök, eller som har stor vana av att tillbringa tid i skolkök, för att hitta rätt. Vi behöver INTE fler icke-aktiva skrivbordskonsulter, som presenterar skrivbordslösningar, som enbart har en teoretisk funktion, men som aldrig kan fungera praktiskt i skolkök.
Vad vi också skulle behöva, är en press, som skulle kunna skriva även om positiva händelser. Som inte bara ödslar trycksvärta så fort någonting negativt händer i skolmatsvärlden. Men det är väl så. Att skriva om positiva händelser med skolmaten har inget nyhetsvärde. Negativa rubrikar skapar alltid mycket mer uppmärksamhet. Samtidigt så hjälper det till att döva hemmens dåliga samvete över den dåliga kost som man serverar hemma. Skönt att istället få det bekräftat, via pressen, att det är skolans fel att deras barn är överviktiga och inte får näringsriktig mat.
Detta var bara lite allmänna reflexioner från en oerhört morgonpigg person
Michael Bäckman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar